bbbeautiful mind

mine!Ibland, kan man ställa till det lite för sig själv. Igår var lite en sådan dag då tankarna flyger iväg lite för långt och man börjar ifrågasätta sin sorteringsordning på saker som hänt. Som vanligt glömde jag bort tiden lite och traskade hem någon timme efter vad jag siktat på, helt övertygad om att jag var lite sen till att laga mat.

Kommer hem, försöker öppna dörren, misslyckas… tänker att jo det är lugnt, jag har ju rätt att bära nyckel. Upptäcker då att nyckeln saknas… varför har jag ingen nyckel med mig? tappat? Man får lite sådär halv panik att man har lyckats bli av med en av de viktiga sakerna man är betrodd med. Börjar knata tillbaka till jobbet samtidigt som tankarna löper panik.

Första frågan till sig själv blir då, hade jag nycklarna med mig till att börja med? Har jag gjort något idag som kan bekräfta att jag hade den med mig? Vad har jag gjort idag? Vilken dag är det? Min hjärna verkar gilla tidspannet vecka bättre än dag.. Det går liksom inte inser jag, det är kört. Hoppas jag glömde den på jobbet.

På vägen tillbaka till jobbet ringer jag Anna för att se varför hon inte var hemma och om hon vet vart min nyckel är. Om hon behövde öppna dörren när hon gick för att jag låst den eller något.. Det hade varit upplåst, fasen jag måste glömt låsa när jag gick, slarvig jag är =( Det naturliga är ändå att tro jag alltid har nyckeln med eftersom jag gillar när bandet som den sitter i gungar och hänger från väskan för att skryta med sin existens.

Kanske hade någon elak varelse snott mina nycklar från väskan? det enda jag kom ihåg var att jag köpt kaffe under dagen och att det var många barnvagnar som stod i vägen och gjorde mig upprörd. Kanske var det något barn eller liten människa som tog mina nycklar? Om jag var en förälder eller vårdare av små människor och de snott någons nycklar, vad skulle jag göra då? Ska jag gå till Espresso House för att se om de har mina nycklar? Fast kanske bättre titta på kontoret först ändå, Espresso House hade säkert inte ens öppet, så gick mot kontoret igen, hoppfull att någon satt kvar så jag slapp slåss med larmet själv..

När jag nästan bestigit alla trapporna upp till kontoret (jag lallar ju alltid nerför så om jag tappat nycklarna var jag tvungen ta samma väg upp insåg jag), rings det på telefonen, Anna berättar att nyckeln låg hemma och jag hade inte tagit med den idag… uppgiven och besviken på livet blev jag hämtad och hemkörd av en snäll sambo bara 2 timmar efter arbetsdagens slut.

Bonusvecka

Haft en sådan där riktigt fin bonusvecka där man känner hur man kan längta till något så underbart som att skita normalt igen.

Var i Sälen och besökte en kund i slutet på förra veckan och passade på att stanna kvar lördag söndag med några kollegor för att få sig lite skidåkning. Under resan hade jag ett finger som blev mer och mer svullet men jag brydde mig inte så mycket, menar man ska ju inte klaga för lite skit. På söndagen hade detta finger ungefär växt ikapp min stortå och kände sig mäkta imponerade. Om ni tänker er E.T inklusive att det nästan lyste lika illrött…

Det var iaf så att jag började oroa mig här någonstans eftersom det var helt omöjligt att fingret skulle kunna växa något mer, så jag uppsökte min sjukvårdsarbetande mor som gav mig spritförband och starka uppmaningar att ringa dagen därpå om det var värre.

Gick till jobbet, hade väl sådär jätteont som man kan ha när kroppsdelar försöker explodera. Kvällen slutade med att fingret gjorde just det, exploderade genom nagelbandet. Umm,. som bonus hade även resten av armen börjat göra ont samt att halsen börjat säga nej. Det fick bli att ringa sig sjuk och ta sig till vårdcentralen dagen därpå där det visade sig att jag hade visst fått streptokocker genom infektionen i fingret. Myspys, penicillin bjöds det att börja knapra på och man hoppas då alltid på en snabb tillfriskning.

Då allt verkade lösa sig ändå och jag skulle kunna bli tillbaka på jobbet (idag)torsdag så länge jag inte hånglade runt på kontoret, så började magen krångla lite. Tänkte inte så mycket på det utan gick till jobbet fint idag.

Någonstans hoppas man ju alltid att man nått en gräns och ja det blir bättre, fingret är nästan läkt iaf,. Så då bestämde sig penicillinet för att även slå ut bakteriekulturen i min mage (som jag varit väldigt nöjd med) och bara liksom slussa igenom allt utan stopp. Jag fick gå hem från jobbet i rädsla att råka nysa och kanske sprejmåla något i en icke önskvärd kulör. Så nu sitter jag här med en bunke A-fil och några glas proviva för att bygga upp ett helt nytt samhälle i min stackars mage och imorgon, kanske, förhoppningsvis kunna gå på toa som en man igen.

(är väldigt tacksam att ingen skrämde mig idag. då hade det blivit blött på så många sätt)